Blue

Har haft några deppardagar. Först mådde jag jättedåligt och var säker på att det var magnesiumet igen, som spökade. Drog upp dosen och hispigheten började lägga sig, hjärtrytmen blev jättebra. Men så blev jag helt "blue", kunde bara inte känna mig glad och ville inte gå upp ur sängen på morgonen, och kände mig jättetrött hela tiden.

Så istället för att bara acceptera att jag hade en liten down-period, har jag hela helgen bjudit maken på mina teorier och funderingar på varför jag varit så jättedeppig. Detta är vad jag kommit fram till:

• Jag är en adrenalin-junkie, har slutat med kolhydrater och försöker att stressa av, inte så konstigt att jag "blir stum" i kroppen känslomässigt.
• Kolhydrater dövar jobbiga känslor och nu har jag inte något att ta till när det känns jobbigt utan får helt enkelt klara mig utan "bedövning" i form av socker.
  
• Började äta Omega-3 igår, vanligtvis äter vi mycket fisk, men det har varit dåligt med det på sistone.
• Läste på KiF att "att göra saker man tycker om" och även äta saker man blir glad av (och då menar jag inte socker) utan att hitta glädje i maten eller ge sig en liten treat ökar endorfinerna i kroppen.
• Man HAR svackor i livet, man kan inte vara på G jämt.

Så efter att ha ältat detta i några dagar för maken, slog jag till igår och åt ett tunnbröd med matjesill på och 1 glas mellanöl på kvällen.

OH WOW!!!! Såååå festligt och GOTT!!!

Idag vaknade jag och var inte deppig, kände mig inte trög, har inte vägt mig så jag vet inte om det var något direkt upp, men nu ska jag lova mig att "unna mig" något. Jag har en benägenhet att bli fanatisk med allt jag gör och jag måste ju lära mig att leva med LCHF och livet.

(Känner dock av bihålan idag, så idag är det strikt kost som gäller igen!)

Sen kom jag på att jag faktiskt brukar bli hemskt deppig nån gång i månaden runt ägglossningen och om jag tittar bakåt i bloggen kanske jag ser ett mönster? I alla fall så småningom, det är ju det den här bloggen är till för, att lära känna mig själv (och andra).